Jag tycker inte om höjder och jag tycker inte om branter och mina öron har svårt med tryckskillnader… men vi for till Ronda i alla fall, och det var riktigt lyckat.
Vi vaknade vid nio och njöt av morgonmål på balkongen, som vanligt. När vi sedan kom till bilen var den gulfläckig av sand och vattenfläckar; de några droppar regn som fallit dagen innan hade samlat sanden i prydliga prickar. Vindrutorna var också helt randiga, men vi var så ivriga att komma iväg att vi missade bensinstationen vi Fuengirolas utfart och for iväg mot Ronda. Följaktligen kunde jag inte fotografera från bilen på vägen dit (sen tvättade vi bilen). Som tur var, det visade sig…
Ronda är en mycket gammal stad i Andalusien. De har hittat rester av bosättning som är 25000 år gammalt. På 500 f.Kr bodde kelterna där, och sedan fenicierna , men den nuvarande staden grundades “först” i slutet på 400 a.d.
Grejen med Ronda är, förutom att den är en av de få välbevarade traditionella Andadlusiska städer, att den är belägen 740 m över havet. Och alldeles vid en ravin på 120 m, eller rättare sagt på båda sidorna om ravinen ,El Tajo. Över denna MYCKET djupa ravin går tre broar; den äldsta byggdes av romarna för ca 2000 år sedan och den nyaste blev klar 1793.
Det är alltså utsikten som är otrolig; man kan se fåglarna flyga uppifrån! Och sen det där suget i magbottnet när man står högt uppe med bara ett ynkligt staket mellan sig och brådjupet, eller när man står på en helsikes gammal bro mitt över en avgrund…
Kära Google valde vägen åt oss så vi åkte till Ronda via Marbella och Benhavis. Detta visade sig vara “den branta vägen”. En klassisk serpentinväg med brant lutning uppåt (lilla Seat Ibizan kämpade på 2’ans och 3’ans växel) och varning skyltar med hur många som har dött på “denna etapp” under de senaste fem åren (endel hade “bara” 5 och andra 15…) med regelbundna mellanrum. Naturen var nog säkert vacker, men jag stirrade stint åt höger (berget) medan jag svalde av skräck och gapade för att få bukt med mina förbannade öron. Och Philip smålog stilla medan han körde…
När det var ca 30 km kvar av färden nådde vi högplatån och ett jämnt böljande bergslandskap bredde ut sig framför oss. Kreatur av olika slag betad på det torra gräset, och välden kändes riktigt trevlig igen. Plötsligt fanns bara staden där, mitt i all “vildmark”. Ett modernt samhälle med 37000 invånare placerat uppe på ett omöjligt ställe…
Staden var mycket trevlig. Hade den där bestämda charmen som lite mindre städer har. Det vimlade naturligtvis av turister, men det var vi ju också 🙂 Utsikten var precis så hisnande vacker, och hemsk, som lovats och det var många “Ah” och”Oh” som yttrades överallt. En skön vind drog över bergen och gjorde att värmen på 27 grader kändes helt ok och agrarsamhället som brädde ut sig under berget med får och olivlundar bidrog till en känsla av lugn.
Vi fotograferade en hel massa, naturligtvis, och hittade ett härligt stånd där en man sålde sina trägubbar karvade ur olivträdrrötter. “Följ mig på Instagram”, sa han och stämplade sin adress på papperspåsen. “Jag har mer än 1000 objekt utlagda där”. Sedan placerade han “trägubben” på buxbomshäcken och tog ett hastigt foto innan han stoppade in den i papperspåsen. Det förefaller som om jag har en grej för träiga gubbar; först Buddha och nu den här… Philip är inte träig!).
Sedan åt sedan lunch på en restaurang som var alldeles situerad vi “branten”. (Vi åt inne för där var skugga, och mindre farligt, hehe…) Jag åt min första kalla mandelsoppa någonsin (med äppel och sött vittvit) , och det var så himla gott! Philip fick en” dekontruerad hamburgare” eftersom det glutenfria brödet serverades skilt i vacumförpackning, hihi… Biffen var mycket god, tyckte han.
Mätta och nöjda vandrade vi vidare, över den hemska bron, och in till gamla stan. En härlig pittoresk stad med smala gränder, blomkrukor i fönstren och klassisk spansk gitarrmusik i luften.
Vi passerade den gamla katedralen, men föredrog den bredvid liggande parkens sköna skugga. Vandrade lite till och kom till följande utsiktsställe, och så småningom vidare tillbaka över bron.
Från en turistshopp köpte vi ett förkläde med en tjur, eftersom Ronda anses som anstiftande stad till tjurfäktnings nöjet (Usch!), och fortsatte sedan till bilen.
Denna gång bjöd Google oss en annan rutt. Med stora farhågor väntade jag på att serpentinvägen nedåt skulle börja, men nej! Denna rutt, om än lite längre tog oss hem via Campillos och Malaga. Vackra böljande berg, vindmöllor rad på rad och svarta betande kossor, samt ulliga får, fanns att se på denna rutt. Ah, så trevligt!
Väl hemma pustade vi ut en stund och fortsatte sedan ut på stan. Jag var så nöjd med min tidigare inhandlade linne skjorta att jag ville ha fler kläder i lin; härligt material i denna värme! Och det hittade jag minsann! Här säljs linnekläder som är uppsydda i Italien (mycket slarvigt) för nästan ingenting! Och lyckligtvis kan jag fixa det som är dåligt sytt, och färga om det som inte är färgbeständigt; materialet är ändå billigare här än hos oss i Finland 🙂
Slutligen tapas och ett glas vin på verandan till kvällen! Detta ser ut att bli en rutin… en bra sådan!
En sista bild med “trägubbens” söta lilla hund!
Det har varit alldeles underbart att läsa din blogg! Du beskriver allt så väl och får vårt regniga höstväder att kännas som ett minne blott! Och vilka bilder! Ronda set ut att vara ett hisnande ställe! Njut av resten av resan – KRAM!
Tack!♥️
Ja, jag var alldeles darrig i benen när vi kom fram!😅